God fortsättning

Halloj!

Var ett litet tag sen jag skrev sist, var tvungen att smälta all julmat! Haha, nejdå.

Hoppas ni haft en jättebra jul, det har jag!
Julaftonsmorgon fick jag grötfrukost av min stalltjej och hennes familj, sen sprang vi hem och sopade av snön från släden. Hämta Norsken i hagen, fram med bjällrorna och på med tomteluvorna.
Åkte ett varv runt byn, fullsmockad släde och en jätteglad Norsk.
Han är ju tyvärr fortfarande halt men ska skrittas då det sitter i musklerna. Släden är ju det bästa han vet så vi sladdade omkring med spetsade öron.

Sen fortsatte firandet hos min syster och jag fick massa fina klappar som jag knappt vet hur man använder. Hudvårdsgrejer kallas det visst. Fick ett par menande blickar som löd "du kan gott behöva ta hand om dig själv och inte bara hästarna"
Ja jag får väl försöka med det då. Ena burken ser ut som sprutgrädde och andra får jag inte ens av korken på. Tacka vet jag pälsglans...
Nädå, nu ska jag bli så snygg så (hrm...?)

Sen fortsatte jag till nästa jul, där de gett upp med att försöka ge mig andra saker än.. tjaa, det jag fick i år. Presentkort på hööks, varma kläder och pengar till hästmat.
Sååå nu är jag jättetacksam för alla fina saker och jag & hästarna klarar oss till nästa jul.

Hoppas ni också haft en fin jul med vänner och släkt.



Mitt finaste, allra viktigaste hjärta - Norsken

 

 

Det går åt rätt håll

Tack för er fina respons på det förra inlägget jag skrev! :)

Stormen läker jättefint (peppar peppar) och efter att ha gett upp tankar om sjukhage igår fick det bli vanlig hage i fortsättningen. Det verkar gå bra. Hittills.
Norsken har slutat med smärtstillande och tyvärr tyvärr är han halt ännu så vi får nog besöka farbror klinik igen och kolla vad sjutton det är han har lyckats göra. Han får väl gå i hage tills den 7e och hänga med Stormen på hans återbesök helt enkelt.

Men Moa den krutkärringen däremot! Behövde tydligen ett rejält snabbjobb för hon blev då bara ännu piggare av att kuta löst i en mil.
Idag har hon och Ringo gått 8km jogg i oplogade snön. Eller ja, jogg och jogg.
J ä k l a r vad pigga dom var! Man hänger ju som en liten disktrasa efter dom när de väl bestämt sig för att öka takten. Men dom va så fina så :)

Gått en promenad med hundarna har jag hunnit med oxå, och stallet är fixat. Så nu ska jag sticka till granngården och köpa mer tråd. Jordningen blir ju så kass i all snö så jag måste sätta upp en jord-tråd istället för att gå via marken. Ni vet, som polarband fast det blir ju jäkligt mycket billigare!

Magsjuka har jag hunnit haft sen sist oxå. Intresseklubben antecknar, typ.

Näää men vi höres väl hörrni!

Värsta kvällen i mitt liv..

I förra inlägget kunde ni läsa hur otroligt glad jag var över att Storm äntligen fått börja träna.
Det skulle jag nog aldrig skrivit.
Har gått sex dagar sedan dess men jag har inte riktigt klarat av att dela med mig av det som hände förrän nu.
På kvällen efter att vi tränat hästar hela dagen kom alltså tre av mina älskade hästar lös. Riktigt vad som hände vet jag inte men det var i alla fall fullt sken från första steg.
Redan då kände jag paniken och jag kastade mig i bilen, pappa tog sin bil (tack och lov att han var på besök), jag ringde min stalltjej Josse och satte efter hästarna.
Det var så otroligt halt ute och jag spann mer än nånsin. Svängde in hos josse och tappade därför kontakten med hästarna. De rusade verkligen fram och jag var så himla rädd redan då, trots att de var på lilla byvägen. Pappa följde efter hästarna och jag och josse jagade ikapp i ungefär 120km/h på en liten grusväg. Mer på sladd än rakt framåt så jag sa åt josse att hålla i sig, för så bra bilchaffis är jag inte så jag kan ha fullgas på fyran på en liten, halkig, snötäckt och kurvig grusväg.
Trafikradion och polis ringdes. Hästarna rusade de sex kilometrarna till riksvägen så jäkla fort. Vi åkte bakom och blinkade i alla ljus som fanns. Helljus, varningsblinkers, jag åkte sicksack över vägen så alla bilister skulle förstå att de måste stanna. Hästarna var som panikslagna.
De flesta bilister förstod. Yrkeschaufförerna med sina lastbilar ska ha en eloge. De förstod verkligen. Slog av och åkte in till kanten.
Stormen var den som var i farozonen hela tiden, han verkade som förblindad och rusade på vänster sida av vägen hela tiden. Mötande bilar, mötande bilar. Usch, det går knappt att beskriva paniken man får inombords. Storm fortsatte rusa rakt fram, en bil kom mot honom och jag blinkade, blinkade och blinkade. Åkte nån meter bakom Storm när det small. Rakt in i sidan på bilen men han fortsatte springa så vid det laget var jag i alla fall inte hysterisk ännu. De andra två hästarna verkade vara liiite mer medvetna om trafiken och kryssade sig fram mellan bilarna.
Jakten fortsatte och återigen såg jag en bil komma emot Storm. Denna gång var det annorlunda, det spelade absolut ingen roll vad jag än gjorde så saktade inte bilen ner. Jag blinkade med allt som fanns, åkte över på fel sida och blinkade med varningsblinkers så hon skulle förstå att något var på hennes vägbana. Men icke.
Och som jag skrivit på facebook - att se sin älskade vän rusa mot en bil i minst 70km/h är inget jag önskar min värsta ovän. Vi hade rutorna nervevade så att höra den smällen när han frontalkrockar med bilen... Den kommer nog ringa i öronen ett tag.
Han åkte upp på huven, vindrutan och slutligen taket innan han slungades ett par meter till upp i luften, gjorde en framåtvolt och nästan landade på nacken innan ryggen slog i vägen.
Och där låg han, med benen rakt ut. Där brast det för mig, jag minns knappt hur jag tog mig till honom. Han hade skurit upp strupen så det rann blod. Det var blod överallt. Jag var hysterisk, josse var hysterisk och de andra två hästarna fortsatte rusa fram.
Jag var tvungen att lämna Josse med Storm och fortsätta efter de andra hästarna.
Kom ikapp Norsken ett par kilometer senare och jag bestämde mig för att köra om (spinna om) honom, tvärstanna bilen och fånga honom i farten. Det lyckades tack och lov. Samma infångningsmetod användes på Moa ett par hundra meter bort. Men där var jag fast med hästarna, och visste inte hur det var med Stormen.
Vill ge ett stort tack till alla som hjälpte till med transporter, veterinärnummer och så vidare. Ni är guld värda! Vi fick tillslut alla tre till stallet vid travbanan i Järna.
Att storm ens levde, eller för den delen kunde stå upp fattar jag knappt.
Veterinären kom, sydde ihop hela Stormen och gav dem smärtstillande och lite lugnande. Vi åkte till klinik då stormens bakknä var svällt och såret gick ända in till leden.
Han undersöktes men INGA inre skador finns på honom. Hur är det möjligt? Kan man ha sån tur?
Han måste ju vara något alldeles extra min fina stormysky.
Nu vilar hästarna på box och läkningen går som vi vill. Tänk om, tänk om, stormen kommer tillbaka på banan. Då hoppas jag verkligen han får visa vilken häst han är!

Och ett tips till er alla, prata inte i telefon när ni kör bil om ni inte kan hålla koncentrationen uppe. Det var orsaken till denna olyckan och om jag kan få en enda olycka avhjälpt med att påminna er om det här så är det en seger.

Storm i snön

Idag var dagen jag väntat på sen i september. Min fina finaste Stormen gick ju tyvärr sönder 500 kvar i sitt senaste lopp. Då hade jag värk i hjärtat och dåligt samvete vill jag lova :(
Han var så duktig (okej, kusken var nästan ännu bättre) som stapplade och halvgalopperade de sista femhundra metrarna och kom in som trea.
Men idag ni! Idag har han gått sitt första travpass sedan dess. 5 km snöjogg fick vara en bra start på hans träning. Av skadan syntes inget och han var jätteglad att få ut och springa. Ringo var med och pulsade på han med.

På tal om ringo, imorse var han lös ute när jag klev utanför dörren. VA!? tänkte jag. Jodå då har någon, ursäkta språket, idiot gått runt ladan för att slippa rörelsekampan, öppnat dörrarna och släppt ut ringo.
Tur han är så snäll att han stannar uppe på gården.
Tur att jag skaffat en vakthund.
Snälla, sluta ge er på oskyldiga djur!!

De var allt för denna gång tror jag minsann!

Äntligen!

Tjena tjoho!

Idag är det en lycklig, stelfrusen, amatörtränare i Dalarna. Har ju varit såååå otroligt stilla på hästfronten ett tag. Något som gör mig så rastlös och, tjaa deprimerad.
Men idag kände jag att mina behandlade små (stora) lusar gott kunde börja skritta i alla fall. Sagt och gjort, dra av sommarskorna och fram med släden!

Det är ju det bästa på hela vintern! En lurvig, just nu jäkligt tjock, Norsken. Strålande sol, ett par decimeter snö och så släden då.
En timmes lunk blev det. Alldeles lagom, då var min högerhand mer lik en 200 år gammal sten. Men vad gör det? :)
Vi gick in på en väg där det drivit otroligt mycket snö, Norsken fick jobba rumpan av sig och jag och min stalltjej josse höll i oss för glatta livet. Tur släden har tippskydd säger jag bara!

Har en himla fin vän som kommer och vinterskor alla snart så då drar träningen igång på riktigt. Tills dess pulsar vi i snön!

Ha det bra, det ska jag! :)