Värsta kvällen i mitt liv..

I förra inlägget kunde ni läsa hur otroligt glad jag var över att Storm äntligen fått börja träna.
Det skulle jag nog aldrig skrivit.
Har gått sex dagar sedan dess men jag har inte riktigt klarat av att dela med mig av det som hände förrän nu.
På kvällen efter att vi tränat hästar hela dagen kom alltså tre av mina älskade hästar lös. Riktigt vad som hände vet jag inte men det var i alla fall fullt sken från första steg.
Redan då kände jag paniken och jag kastade mig i bilen, pappa tog sin bil (tack och lov att han var på besök), jag ringde min stalltjej Josse och satte efter hästarna.
Det var så otroligt halt ute och jag spann mer än nånsin. Svängde in hos josse och tappade därför kontakten med hästarna. De rusade verkligen fram och jag var så himla rädd redan då, trots att de var på lilla byvägen. Pappa följde efter hästarna och jag och josse jagade ikapp i ungefär 120km/h på en liten grusväg. Mer på sladd än rakt framåt så jag sa åt josse att hålla i sig, för så bra bilchaffis är jag inte så jag kan ha fullgas på fyran på en liten, halkig, snötäckt och kurvig grusväg.
Trafikradion och polis ringdes. Hästarna rusade de sex kilometrarna till riksvägen så jäkla fort. Vi åkte bakom och blinkade i alla ljus som fanns. Helljus, varningsblinkers, jag åkte sicksack över vägen så alla bilister skulle förstå att de måste stanna. Hästarna var som panikslagna.
De flesta bilister förstod. Yrkeschaufförerna med sina lastbilar ska ha en eloge. De förstod verkligen. Slog av och åkte in till kanten.
Stormen var den som var i farozonen hela tiden, han verkade som förblindad och rusade på vänster sida av vägen hela tiden. Mötande bilar, mötande bilar. Usch, det går knappt att beskriva paniken man får inombords. Storm fortsatte rusa rakt fram, en bil kom mot honom och jag blinkade, blinkade och blinkade. Åkte nån meter bakom Storm när det small. Rakt in i sidan på bilen men han fortsatte springa så vid det laget var jag i alla fall inte hysterisk ännu. De andra två hästarna verkade vara liiite mer medvetna om trafiken och kryssade sig fram mellan bilarna.
Jakten fortsatte och återigen såg jag en bil komma emot Storm. Denna gång var det annorlunda, det spelade absolut ingen roll vad jag än gjorde så saktade inte bilen ner. Jag blinkade med allt som fanns, åkte över på fel sida och blinkade med varningsblinkers så hon skulle förstå att något var på hennes vägbana. Men icke.
Och som jag skrivit på facebook - att se sin älskade vän rusa mot en bil i minst 70km/h är inget jag önskar min värsta ovän. Vi hade rutorna nervevade så att höra den smällen när han frontalkrockar med bilen... Den kommer nog ringa i öronen ett tag.
Han åkte upp på huven, vindrutan och slutligen taket innan han slungades ett par meter till upp i luften, gjorde en framåtvolt och nästan landade på nacken innan ryggen slog i vägen.
Och där låg han, med benen rakt ut. Där brast det för mig, jag minns knappt hur jag tog mig till honom. Han hade skurit upp strupen så det rann blod. Det var blod överallt. Jag var hysterisk, josse var hysterisk och de andra två hästarna fortsatte rusa fram.
Jag var tvungen att lämna Josse med Storm och fortsätta efter de andra hästarna.
Kom ikapp Norsken ett par kilometer senare och jag bestämde mig för att köra om (spinna om) honom, tvärstanna bilen och fånga honom i farten. Det lyckades tack och lov. Samma infångningsmetod användes på Moa ett par hundra meter bort. Men där var jag fast med hästarna, och visste inte hur det var med Stormen.
Vill ge ett stort tack till alla som hjälpte till med transporter, veterinärnummer och så vidare. Ni är guld värda! Vi fick tillslut alla tre till stallet vid travbanan i Järna.
Att storm ens levde, eller för den delen kunde stå upp fattar jag knappt.
Veterinären kom, sydde ihop hela Stormen och gav dem smärtstillande och lite lugnande. Vi åkte till klinik då stormens bakknä var svällt och såret gick ända in till leden.
Han undersöktes men INGA inre skador finns på honom. Hur är det möjligt? Kan man ha sån tur?
Han måste ju vara något alldeles extra min fina stormysky.
Nu vilar hästarna på box och läkningen går som vi vill. Tänk om, tänk om, stormen kommer tillbaka på banan. Då hoppas jag verkligen han får visa vilken häst han är!

Och ett tips till er alla, prata inte i telefon när ni kör bil om ni inte kan hålla koncentrationen uppe. Det var orsaken till denna olyckan och om jag kan få en enda olycka avhjälpt med att påminna er om det här så är det en seger.