När allt rasar - och byggs upp igen

Det finns ingen häst som betyder så otroligt mycket som norsken.
Det finns heller ingen häst som kan slita mig mellan hopp och förtvivlan så mycket som norsken.

Han köptes för drygt två år sedan, av en amatör i Norge.
De fem senaste starterna hade han varit sist - sist - sist - sexa i ett sjuhästarsfält - sist.
Sämsta tid i raden - 1.38.

Men när jag åkte in där på gården, utan någon som helst kunskap om kallblod, och fick se den där lurviga hästen. Jag smälte direkt!
Och de som känner mig, de vet att jag har svårt att känna den känslan. Fästa mig så otroligt vid en häst, det är inte många jag känt så för genom mitt hästliv innan.
Jag provkörde, med slaggjord och en nervös ägare.

Vi åkte hem, och sedan den dagen har vi byggt upp något alldeles fantastiskt. Det gick rätt fort allting, från stressad till snäll. Från ovillig till lycklig. Från tråkig till sprudlande.

För drygt ett år sedan startade han med halsinfektion i kroppen. För drygt ett år sedan startade han med ännu en halsinfektion i kroppen. När han kröp i mål som sexa och sedan stod och bukandades efteråt, då förstod jag att detta är ju något allvarligt.
Han hade fått en stämbandskollaps - vilket innebär ej opererbart och helt enkelt väldigt dålig luftgenomströmning. Han blev utdömd.
Va? Aldrig i livet.
Som den krigaren han är så gick han på fyra månader från att inte kunna köras i 2.00 fart utan att börja vingla på grund av syrebrist - till att starta bättre än någonsin. Han hade vunnit över kollapsen. Ingen var lyckligare än jag.
I december hände den hemska olyckan, då tre av hästarna rusade på vägen i över en mil.
Norsken blev så halt, så halt. Överallt.
Vi har bedövat, behandlat, bedövat och behandlat. Sist åkte jag därifrån med veterinärens ord ringande i öronen
- "ni får åka hem och besöka något alternativt, jag kan inte göra mer för honom."
IGEN? Hur är det möjligt!? Min fina häst.
Jag prövade börja skritta honom, och som ett brev på posten var halsproblemen tillbaka. Han grymtade och tjöt i halsen, i skritt...
Började på min egna örtbehandling men hoppet var i botten.

Idag, en månad senare kördes han med öronen spetsade framåt i ett helt vanligt motionspass med sträckta linor. Spänstig trav. Tyst hals.
Igen. Han har kanske gjort det igen.

Visst, någon storstjärna är han inte och kommer förmodligen aldrig bli. Men han är MIN stjärna. MIN bästa vän.
Och varje gång en kusk säger att han borde ha många fler hundra tusen på sig efter en värmning blir jag så glad. För mig räcker det.
Det är dit jag vill komma igen.
Det är dit vi ska komma igen.

Med det här vill jag säga - ge aldrig upp något som betyder mycket för er.